The Future of Us av Jay Asher och Carolyn Mackler

Titel: The Future of Us
Författare: Jay Asher och Carolyn Mackler

Förlag: Razorbill

Antal sidor: 356

Utkom: 21 november 2011

Utläst: 24 mars 2012

It's 1996, and Josh and Emma have been neighbors their whole lives. They've been best friends almost as long - at least, up until last November, when Josh did something that changed everything. Things have been weird between them ever since, but when Josh's family gets a free AOL CD in the mail, his mom makes him bring it over so that Emma can install it on her new computer. When they sign on, they're automatically logged onto their Facebook pages. But Facebook hasn't been invented yet. And they're looking at themselves fifteen years in the future.

By refreshing their pages, they learn that making different decisions now will affect the outcome of their lives later. And as they grapple with the ups and downs of what their futures hold, they're forced to confront what they're doing right - and wrong - in the present.

~*~

Något jag verkligen ogillar när det kommer till böcker är då författaren, i det här fallet författarna, har en så himla bra idé men när de väl utför den så blir det flopp av det hela. Grundtanken bakom The Future of Us är genialisk. Två tonåringar på 90-talet upptäcker sig själva på Facebook i framtiden, Facebook har liksom inte ens uppfunnits när detta händer. Det låter som världens bästa premiss och det hade kunnat bli åh, så bra. Istället blir det hela istället en platt historia där det roliga är sällsynt och det mesta är ointressant.

Emma och Josh var verkligen några av de tråkigaste karaktärer jag stött på, Josh snäppet bättre än Emma dock. Jag blev irriterad på Emma mer än ett par gånger och kunde inte bry mig mindre om hennes jäkla problem som bara var så fåniga och triviala att jag ville kasta iväg boken. Hon gillade inte sin framtid, den hon såg på Facebook, så hon bestämde sig för att ändra på den. Dumma, dumma flicka. Man kan inte bara läsa en liten mening om sitt liv om femton år och få en uppfattning. Makar, barn och vänner kom och försvann och det hela blev tröttsamt redan efter att ha ändrats för första gången.

Boken utspelar sig under cirka en vecka och under dessa dagar så hände absolut ingenting intressant. Ingen. Ting. De upptäckte Facebook, läste vad de gör om 15 år, gillade inte vad de såg, ändrade på sin framtid. Och så vidare. En så himla bra premiss och ett så himla värdelöst utförande. Det var förutsägbart och det var helt enkelt väldigt, väldigt tråkigt. En stund kunde någonting hända och kapitlet tog slut och fick mig att tänka 'Oh, en cliffhanger! Nu, äntligen, blev det spännande.' Men icke. Ingen spänning alls.

Det som drar upp betyget är just själva tanken bakom boken, och idén med att se sin framtid på Facebook. Det är i mitten på 90-talet så alla referenser till dessa år bidrog självklart också till att dra upp betyget, då jag som levde mina tio första år mellan 90 och 00 kände igen en hel del av dem. Det roligaste i hela boken var helt klart att läsa om hur Emmas mamma och styvpappa spelade in Seinfeld på VHS en dag i veckan när det sändes. Vad det säger om boken, det vet jag inte...

Slutet lämnade en hel del obesvarade frågor efter sig. Saker som togs upp försvann bara utan att förklaras. Och såvitt jag vet så är detta ingen serie, utan en fristående bok. Vem vet, kanske beror denna tråkiga förvirring som är The Future of Us på att den är skriven av två författare som helt enkelt inte borde skriva ihop. För deras samarbete blev tyvärr denna gång en flopp.

Handling: 2,5/5

Språk: 3/5

Karaktärer: 3/5

Omslag: 3,5/5

Totalt betyg: 3/5

Den där filmen alla snackar om

SPOILERS KAN FÖREKOMMA.

Så har jag sett den då. Såg den igår klockan 17.40 på Bergakungen i Göteborg. Och jisses vad spänd jag var innan. Men så kommer jag in på bion och får se en massa yngre tjejer stå och hoppa upp och ner, skrika lite, fota skärmen där det står vilka filmer som ska visas, skrika lite till, hoppa några fler hopp... Och jag önskade plötsligt att jag hade väntat några dagar med att se filmen. Jag förstår ju att de är glada över att äntligen få se filmen, det är ju för sjutton The Hunger Games det handlar om, men jag har lite svårt för när folk börjar hyperventilera och skrika så att det hörs i hela rummet innan de ens satt sig i biosalongen. Men, men. De var för det mesta tysta under själva filmen, så vi andra slapp höra mer av deras flipp, haha.

Till själva filmen då... Jag ger den 4 av 5. Det var en av de bästa filmatiseringarna av en bok jag sett, men samtidigt kunde jag inte låta bli att bli bara ett uns besviken. Det är aldrig lätt när en bok man älskar ska bli film. Det är omöjligt att inte jämföra bok med film och allt som det innebär. Karaktärerna med deras utseende och beteenden var absolut klockrena, alltifrån Katniss och Peeta till Seneca och Caesar. Dock har jag bestämt mig för att se bokkaraktärerna och filmkaraktärerna som två separata saker, annars kommer jag bara tänka tillbaka på filmen och bli besviken igen. För som filmkaraktärer var de alla väldigt passande och alla hade bra kemi med varandra. Men jag fick inte den där känslan under filmen som jag fick när jag läste boken första gången. Katniss och Peeta kändes inte alls lika underbara tillsammans, Haymitch var riktigt bra men inte som i boken, och så vidare. Inser att det mest kommer bli en massa babbel om jag fortsätter så tänkte att jag istället ska göra det enkelt för mig och för er som kanske läser detta genom att helt enkelt säga vad jag gillade och inte gillade.

Det som var bäst:

Jennifer Lawrence som Katniss. Helt fantastisk var hon.

Josh Hutcherson som Peeta. Blev väldigt förvånad över hans klockrena tolkning av denna underbara, fina karaktär.

Amandla Stenberg som Rue.

Willow Shields som Prim. Åh, vad jag fick ont i hjärtat under hennes scener. Willow var så otroligt duktig och hennes roll var något av det absolut bästa med hela filmen. Älskade varenda sekund som hon var med.

Amandla Stenberg som Rue. Samma sak här. Varje sekund med Rue var helt fantastisk.

The Capitol. Blev helt pirrig när man fick se huvudstaden för första gången. Det hela var så väldigt likt som jag hade föreställt mig. Alltifrån byggnaderna och gatorna till invånarna. Alla var så färgglada och naiva och puckat gulliga.

Rues död. När Katniss tagit farväl av flickan och man fått höra henne sjunga för henne och hon lagt blommor runt omkring henne... Åh, vad det var fint. Så sorgligt och så fint. När Katniss sedan sträcker upp en arm mot kamerorna och gör Distrikt 12s gest med tre fingrar, då gick det som en elektrisk puls genom hela mig och jag bara älskade det. Och när man sedan får se klipp från Distrikt 11 och hur Katniss bara genom en sådan liten gest har satt igång ett uppror, då rös jag. Väldigt mäktigt.

Buttercup!  Buttercup, Prims lilla katt, var med! Han såg visserligen inte ut som han beskrivs i boken, men han var med, fräste åt Katniss och hon sa till honom att hon fortfarande skulle tillaga honom eller nåt. Haha, älskade det.

Det som inte var lika bra:

Hur Katniss fick sin Mockingjay-pin. Madge, som ju gav henne den i boken, har inte så stor roll och jag tycker faktiskt att man kunde ha tagit med henne även i filmen. Fast samtidigt förstår jag ju varför de inte gjorde det, svårt att förklara vem hon är och allt sånt där.

Bok-Haymitch vs. Film-Haymitch. Missförstå mig rätt här nu. Jag älskade Woody Harrelson som Haymitch, det gjorde jag verkligen. Men jag kan inte jämföra honom med Haymitch som han är i boken, för då saknades det något. Kan inte sätta fingret på vad dock, det bara kändes så.

Takten. Början av filmen kändes rätt utdragen, precis som boken är till viss del. I boken gör det mig ingenting dock, för där älskar jag alla beskrivningar och konversationer som äger rum. Dessa fick inget eller väldigt lite utrymme i filmen. Igen, något jag absolut förstår. Omöjligt att få med allt. Men då tycker jag hellre att de kunde utvecklat det de tog med istället för att låta varje scen vara rätt kort och hoppa till en ny efter bara några minuter. I slutet blev det dock tvärtom. Allt i arenan gick väldigt fort och plötsligt var det slut. Så en lite jämnare takt hade jag önskat.

Överlag så är The Hunger Games en bra film som jag självklart kommer se om och om igen. Och jag älskade den, det gjorde jag. Bara inte så mycket som jag älskar boken. Men det är antagligen omöjligt och det visste jag ju nästan innan.

Hoppas ni som läser detta tyckte eller kommer tycka om filmen!

En dystopisk omslagstrend?

Om tre gånger något kan kallas en trend vet jag inte, men det är en sak jag har lagt märke till. Om ni ser dessa omslag från The Hunger Games och sedan de från Matched-serien av Ally Condie, är det något ni ser på dem som gör att de liknar varandra?

 

Om ni tittar noga på fågeln på The Hunger Games och på flickan i glaskulan på Matched så förstår ni nog vad jag menar.

Första boken: Fågeln/flickan är instängd.

Andra boken: Fågeln/flickan har tagit sig delvis ut.

Tredje boken: De är fria!

Sedan fick jag syn på omslag nummer 2 till en annan dystopisk serie, nämligen Bumped av Megan McCafferty.

Bok 1: Helt ägg. Bok 2: Ägg i två delar.

Jag förstår ju varför de gör såna här omslag, de matchar böckernas handling där huvudpersonen först lever i ett strikt samhälle (antar att det är så med Matched och Bumped, då jag inte läst någon av dem) och sedan under seriens gång så tar denna person sig ut ur situationen. Just nu kan jag inte komma på någon ytterligare serie som använder sig av samma grundtanke. Tycker bara att det är lite roligt att tre helt skilda serier har fått samma sorts omslag. Eller vad säger ni?

The Alchemy of Forever av Avery Williams

Titel: The Alchemy of Forever

Författare: Avery Williams
Förlag: Simon & Schuster

Serie: Incarnation #1

Antal sidor: 246

Utkom: 3 januari 2012

Utläst: 14 mars 2012

Seraphina has been alive since the 1300's, made immortal when the boy she was beginning to love back then, Cyrus, saved her from death with a strange liquid - a method of alchemy that lets them swap bodies with any human being. But now, in modern day America, Sera has decided that she can no longer bear the weight of stealing people's lives so she can keep living on. So she decides to run away from Cyrus and end her stolen existence once and for all. Her plan goes awry when she accidentally takes the body of a dying teenager and feels forced to take over her life. When the lines between Sera and Kailey's identity begin to blur, Sera finds a reason to desire to live once more. But she can't shake the guilt of having taken Kailey's life, even if she was dying. And what if Cyrus finds her?

~*~

Själar har alltid fascinerat mig. Vad är det som skapar dem? Har alla en? Vad händer med vår själ när vi dör? Frågor vi antagligen aldrig kommer få svar på, som vi kanske inte ens vill få svar på. För tänk om svaret är att vi inte ens har någon själ? Att det är ett påhittat begrepp skapat av människan för att på något vis försöka göra skillnad på en kropp som är levande och en som är död. Jag tror i alla fall att själen är någonting riktigt, något de flesta föds med. Jag säger de flesta eftersom jag är rätt säker på att en del människors tankar och handlingar inte skulle kunna existera ifall de hade någonting som ens liknade en själ.

I The Alchemy of Forever beskrivs själen som någonting i kroppen som sitter fast med en slags silvertråd, om jag inte minns helt fel. Det går inte in så mycket på just hur själen skapas och så i boken, det är mer inriktat på det faktum att någon har kommit på ett sätt för själen att färdas mellan kroppar. Seraphinas själ har låtit henne leva i flera hundra år, någonting som hon i början av berättelsen vill få ett slut på. För varje gång hon tar en ny kropp så betyder det att en människa dör, den person som föddes i kroppen. Och varje gång hon lämnar en kropp för en annan så blir den kvarlämnade kroppen till aska, omöjlig att finnas och identifieras.

Man lärde inte känna Sera så väl, i alla fall inte på någon djupare nivå. Det är hennes beslutsamhet om att avsluta sitt liv som gör att man ställer sig på hennes sida, hennes ovilja att ta ännu en människas liv. Men så blir hon vittne till en bilolycka och ser en flicka långsamt dö, för att sedan ta över hennes kropp med sin egen själ. Något jag verkligen gillade i boken var den ständigt återkommande frågan; är det okej att ta över någons liv bara för att den personen ändå skulle dött? Sera tar ju över Kaileys liv, hennes familj och vänner ovetandes om att deras dotter och vän egentligen är död. Det är en komplex fråga, och under berättelsens gång så hade jag svårt att ställa mig på en sida. Var det fel eller inte av Sera att ta över Kaileys kropp, och liv?

I kontrast till Sera har vi då Cyrus, mannen som gav henne förmågan att leva för alltid och som hållit henne i ett järngrepp under hela hennes existens som en incarnate (alltså någon som kan växla mellan kroppar). Han var härligt ond och samtidigt som jag satt och hoppades att han skulle dö så ville jag verkligen att han skulle dyka upp igen.

Boken hade absolut kunnat vara mycket längre och jag är oerhört glad för att det kommer en uppföljare. Williams kunde ha gått in mer på detaljer och utvecklat mer om hur alkemin fungerar, då jag antar att jag inte är den enda som är nyfiken på att få veta mer. Det slutade med en väldig cliffhanger och jag blev smått tokig när jag slog igen boken. Slutet var definitivt elakt spännande, jag hatade det och jag älskade det.

Handling: 4,5/5

Språk: 4/5

Karaktärer: 4/5

Omslag: 5/5

Totalt betyg: 4,5/5

På min önskelista (26)

Riktigt längesedan jag gjorde ett sånt här inlägg, så det var väl dags nu :)

Anything But Ordinary av Lara Avery: 

An inspiring, bittersweet love story about making every day count. 

Bryce remembers it like it was yesterday. The scent of chlorine. The blinding crack and flash of pain. Blood in the water.

When she wakes up in the hospital, all Bryce can think of is her disastrous Olympic diving trial. But everything is different now. Bryce still feels seventeen, so how can her little sister be seventeen, too? Life went on without her while Bryce lay in a coma for five years. Her best friend and boyfriend have just graduated from college. Her parents barely speak. And everything she once dreamed of doing—winning a gold medal, traveling the world, falling in love—seems beyond her reach.

But Bryce has changed too, in seemingly impossible ways. She knows things she shouldn’t. Things that happened while she was asleep. Things that haven’t even happened yet. During one luminous summer, as she comes to understand that her dreams have changed forever, Bryce learns to see life for what it truly is: extraordinary.

Catching Jordan av Miranda Kenneally

Titel: Catching Jordan

Författare: Miranda Kenneally

Förlag: Sourcebooks Fire

Antal sidor: 281

Utkom: 1 december 2011

Utläst: 5 mars 2012

Andra böcker av författaren: Stealing Parker (1 oktober 2012), Bad, Bad Thing (2013)

What girl doesn't want to be surrounded by gorgeous jocks day in and day out? Jordan Woods isn't just surrounded by hot guys, though-she leads them as the captain and quarterback of her high school football team. They all see her as one of the guys, and that's just fine. As long as she gets her athletic scholarship to a powerhouse university. But now there's a new guy in town who threatens her starting position... suddenly she's hoping he'll see her as more than just a teammate.

~*~

Kan inte all böcker vara så här underhållande, så här bra, och ha såna här fantastiska karaktärer? Eller, stryk det. Hade alla böcker varit som denna, då hade man antagligen inte uppskattat några mer än de andra och det hade ju varit för jäkla tråkigt. För Catching Jordan är perfekt, otrolig, så där riktigt akfjkehghg-bra. Ni vet? Det går inte riktigt att sätta ord på det hela.

I alla fall var den så bra för mig. Catching Jordan handlar mycket om sport, då amerikansk football, och är man inget sportfan så kanske det är svårt att bortse från det. Men även om man inte gillar sport och allt som har med det att göra så borde man ge den här boken en chans. För den innehåller så mycket mer än bara football. Så himla mycket mer. Jag fick en väldigt lust att se om alla säsonger av Friday Night Lights när jag läste denna bok, så gillar ni den serien kommer ni antagligen gilla den här boken.

Jordan är en underbar karaktär. Hon är lagkapten i sitt football-lag, hon är en av killarna, hon säger emot när någon behandlar henne fel och hon vet att hon är bäst på det hon gör. Jag älskar det, bara älskar det. När Ty, den nya heta quarterback-spelaren, kommer in och försöker leda hennes lag, då ryter hon till och sätter honom på plats. Även om han är så snygg att han får hennes ben att bli till gummi. Det är inte ofta det händer i YA, måste jag säga.

Men det är inte Jordans förhållande med Ty som gör den här boken så fin. Nej, jag ogillade Ty ganska mycket. Man kan förstå var hans överbeskyddande tendenser kommer ifrån, men jag satt bara och väntade på att Jordan skulle få nog av honom och hans fasoner. Sam Henry, däremot... Jordans bästa vän och världens underbaraste. Jag älskar honom så mycket att jag önskar att han fanns på riktigt och var min bästa vän istället. Det är verkligen inte ofta man stöter på karaktärer som honom, som bara dryper av awesome. Allt från hans "segerdans" till hans beteende mot Jordan till hans humor som bara är så underhållande att jag dog lite varje gång han öppnade munnen. Jag försöker komma på bästa sättet att få fram hur otrolig han är, men kommer bara att tänka på delar ur boken och börjar skratta för mig själv istället. Kan inte ens minnas senaste gången jag gillade en bok-karaktär så här mycket. Om det ens någonsin har hänt. Från och med nu kommer alla karaktärer mätas med Sam Henry. Orättvist, men det är bara så det blir när man stöter på en karaktär som honom. Han, tillsammans med resten av Catching Jordan, är oförglömlig.

Handling: 5/5

Språk: 4,5/5

Karaktärer: 5/5

Omslag: 4,5/5

Totalt betyg: 5/5

Sammanfattning - Februari 2012

Då var mars här, ja... Senaste gången det snöade här i Göteborg var för bara några dagar sedan, men jag hoppas verkligen att det är slut med det nu. Mars betyder ju början på våren och våren är verkligen efterlängtad just nu!

I februari läste jag 3 böcker, vilket enligt er kanske låter pyttefjuttigt, men med tanke på allt annat jag har haft att göra denna månaden så är jag riktigt glad och förvånad över att jag hunnit läsa ut hela 3 böcker. Så inga sura miner från mig, inte. Det är ju till och med en bok mer än förra månaden, så yay :)

Antal lästa böcker: 3

Cinder av Marissa Meyer

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

The Mockingbirds av Daisy Whitney

Omläsningar: 0

Engelska: 2

Svenska: 1

 

Bästa boken:

Cinder. Riktigt bra sci-fi/dystopi/vad-det-nu-ska-kallas med en av de bästa side-kickarna jag någonsin läst om; Iko. Trots sin förutsägbarhet så gillade jag Cinder mycket.

Sämsta boken:

Ursäkta att man vill bli lite älskad. Det var ingen superdålig bok eller så, men den var inget för mig. Hade för mycket att klaga på för att jag skulle kunna tycka om boken.

Förutsägelser om mars:

Ja, det är väl ingen som har missat att det är THE HUNGER GAMES-MÅNAD nu? :) 23 mars har filmen premiär och tanken är att jag ska läsa om boken innan dess. Började för ett tag sedan och läste första kapitlet, men annat kom emellan. Fast nu så. Jag är så otroligt spänd på att få se den här filmen så det är helt galet. Förutom THG ska jag läsa ut några böcker jag har börjat på tror jag, bland annat fantastiskt underbara Catching Jordan som jag läser för tillfället.

 

 

 Hoppas mars blir en bra läsmånad för er alla :)